Svenska Dendrobatidsällskapet

Dendrobates auratus

Pilgift

Hoppa till: navigering, sök
Dendrobates auratus. Foto & Copyright: Peter Nyman
Dendrobates auratus. Foto & Copyright: Peter Nyman

Dendrobates auratus


Denna groda finns i centralamerika; Nicaragua, Costarica, Panama, och in i nordvästra Colombia. Dessutom blev en variant inplanterad på Hawaii på 1940-talet , närmare bestämt på ön Ohau där den har etablerat sig bra men verkar inte sprida sig utanför inplanteringsområdet.

De flesta lever på väldigt låg höjd, vissa bara på 5 meter över havet, men det förekommer speciella varianter ända upp till 800 möh. Miljön är regnskog, och de håller sig företrädesvis till på marken men klättrar bra. Kroppsstorleken skiljer sig mycket mellan olika varianter, från 2.5 cm till uppemot 6 cm kroppslängd. D.auratus finns i många olika färgvarianter; grönsvart, blåsvart, brunsvart, svart med enstaka gröna linjer och punkter, gulsvart, brungrön, mm. Det är svårt att skilja på könen, fullvuxna honor är större och kraftigare än hanar, hanarna har ett dämpat, svagt surrande läte. De äter småinsekter så som t.ex. bananflugor, hoppstjärtar, vaxmottslarver, och bladlöss.

Terrariet bör vara minst 50*40 cm i bottenyta, men gärna uppemot 70*60 cm, med mossbeklädd botten, det bör finnas växter (bromelior), romgömmor (de använder både kokosnötskal och svarta filmburkar) och klätterrötter. Ek- och bokblad kan man gärna också lägga in som bottenmaterial. En liten vattensamling skall också finnas, om man vill så kan man gärna bygga in ett litet vattenfall, men det är inte nödvändigt. Luftfuktighet dagtid: 70-100%, nattetid så nära 100% som möjligt. Duscha terrariet minst en eller två gånger dagligen.

Grodorna lägger rom året om, men för att spara på honorna bör man antingen separera honor och hanar eller lägga in en viloperiod genom att simulera en torrperiod då man sprayar terrariet mer sällan (och kanske också stänger av vattenfallet om det finns sådant).

Hanarna lockar till sig honorna genom sina låga lockrop, honan följer med hanen till romläggningsplatsen, som kan vara ett bromeliablad, ett kokosnötskal, eller en filmburk. Där lägger honan 4-12 ägg som befruktas av hanen, som också sedan bevattnar äggen regelbundet.

Efter 10-15 dagar kläcks ynglen fram ur sitt gallerliknande ägghölje, och hanen flyttar dem ett och ett på ryggen till ett vattenställe, i naturen ofta någon hålighet i ett träd, eller bladrosetten hos bromelior, där de kan växa upp till smågrodor, sedan får ynglen klara sig själva. Eftersom de är kannibaliska rekommenderas det ofta att man föder upp ynglen ett och ett. Men med god fodertillgång och gott om gömställen och plats går det att föda upp dem tillsammans också, men de flesta föder nog ändå upp dem artificiellt.

Man använder då grunda skålar som man fyller så pass att det precis omger äggen men inte helt täcker dem. UV-ljus rekommenderas ibland för att minska risken för mögel på rommen. De kläckta ynglen flyttas över till separata kärl (godisboxar t.ex.) där de får äta fiskfoder, drunknade småinsekter, djupfryst foder, och om möjligt levande foder (t.ex. grindalmask, micromask, dafnier och/eller olika mygglarver), se till att variera kosten så mycket som möjligt! Byt vatten i kärlen ofta, vattenkvaliteten är viktig för att ynglen skall slippa sjukdomar. Vattentemperaturen kan ligga mellan 20-21 grader nattetid och ungefär 23-24 grader dagtid. Efter 80-100 dagar sker metamorfos. Unggrodorna matas med bananflugor och hoppstjärtar som pudrats med kalk och vitaminblandningar. Könsmognad inträder efter ungefär ett år.

Sammanställningen är gjord (utifrån olika hemsidor på nätet och flera olika böcker) av Thomas Tummen Wallén.


Externa Länkar